Sjömän var mycket vidskepliga. Folktro var nedärvd genom generationer. Många drunknade, fiskelyckan var osäker, båtarna var inte så stora och de var beroende av vädrets makter. Då behövs det något att tro på, frånsett religionen. Arbetet på havet kändes tryggare om regler och gamla sedvänjor följdes. Kanske kunde du påverka framtiden och förutse den, om du gjorde som du alltid gjort. Eller som min pappa, född på Skaftö sa:

Det är dumt att chansa!

Talespråken efterlevdes och fördes vidare i en muntlig tradition. Det gällde att hålla sig till reglerna:

• Gå aldrig ut och fiska på en torsdag eller fredag
• Måla aldrig en båt grön
• Du får inte prata högt, inte ha med mat gjord på ägg och mjöl, inte nämna orden katt, häst eller präst
• Att ta ombord en präst betydde otur, efteråt fick hela båten skuras ren från präst
• Det betyder också otur att vissla ombord. Det kunde innebära att man visslade på djävulen eller hård storm. Detta efterlevs faktiska ännu.
• Den första fisken skulle offras till Maria, då blev fångsten fortsatt god. Helst skulle man agna på en rostig kyrkogårdsspik som man spottade tre gånger på
• Man får aldrig räkna hur många fiskar man får
• Och inget gjord av rönn fick tas ombord. Hassel däremot gav tur

Kustens folk trodde på fullt allvar att på havets botten bodde ett folk i hus som vi, med åkrar, ängar och djur. En gång blev en pojke med hö i famnen uppfiskad av ett fiskelag utanför Kornö. Han kallas i folkmun för havsvålnaden, som blev till hövör´n. Fortfarande finns det folk som menar att de är släkt med havspojken på långt håll.

På havet gällde det också att se upp för sjöormar, vidunder och drakar.

Schartauanismen motsatte sig dessa folkliga föreställningar, men folktron är svår att utrota. Religion och folktro får finnas sida vid sida.