Vrakning – ett sätt att överleva

Ulla Magnusson Lindbom är bildkonstnär och har sina rötter i trakterna kring Smögen. I dag bor hon på sin släktgård på Härnäset mellan Smögen och Lysekil. Som så många bohusläningar har Ulla sedan barnsben fått höra historier berättas. Historier från ”gamle tier” som gått i arv i flera generationer och leder oss ända tillbaka till 1700- och 1800-talen.

På den tiden var livet hårt ute i kustbandet, särskilt för de familjer som försökte försörja sig på fisket. När ett förbipasserande skepp förliste i hård storm ute till havs kunde det därför bli ett värdefullt tillskott som drev i land. Att ta tillvara på vrakgodset kallades för vrakning.

– För mig är detta inte något skamfyllt. Dessa människor som vrakade var överlevare. Modiga människor som kämpade för att få mat för dagen, berättar Ulla Magnusson Lindbom.

Det mesta från de förlista skeppen togs om hand av lokalbefolkningen. De som spejade efter vrakgods kallades i Smögentrakten för ”strannrane”. Allt från verktyg och seldon till tran och segeldukar samlades in. Och inte minst vrakved som behövdes för att bygga hus och elda med, då träd hade blivit en bristvara i Bohuslän. Allra mest attraktivt var ändå livsmedel som saltat kött och smör.

För att hjälpa skeppen ute till havs att hitta i hamn tändes eldar, så kallade vårdkasar. Men några av de unga, kraftfulla männen från bohuskustens små fiskelägen blev allt mer raffinerade i sin strävan att få tag i de åtråvärda lasterna. Även om det var strängt förbjudet användes ibland eldarna för att förleda skeppen att gå på grund. Kanske hände det även någon gång att sjömän slogs ihjäl för att inga vittnen skulle finnas kvar och kunna berätta om vad som egentligen hade hänt.

Höststormen ryter över Soden (Sotefjorden). Ett skepp förliser. Det hörs rop och skri i natten. Denne gång är det en holländsk fraktskuta som går i kvav (förliser).

I kôllar, berg och skrever ude på Smoen (Smygön/Smögen) spejar strannrane etter vrag. Ilann flyder mast, brôdde (bråte) ô trätunner. Tunner me tran, saltfläsk ô smör. Gull värt!

Munnar kan mättas och nöden tillfälligt lindras. Överlevande införlivas med strandfolket. Tacksamma över att ha överlevt. Några namn på öns platser och släkter vittnar om vad som varit.

Ulla Magnusson Lindboms egna ord, så som hon i sin tur har fått berättat för sig från äldre generationer.

Religionens makt – skammen

På 1800-talet fick den kristna väckelserörelsen schartauanismen starkt fäste i Bohuslän. Hårt arbete hyllades högt och sådana sysslor som vrakning belades med skam, även om det i alla tider hade varit vanligt bland ortsbefolkningen.

Än i dag kan det vara känsligt att prata om fattigdomen och hur man hanterade den genom att bland annat vraka, även om det nu var längesedan som denna verksamhet upphörde.